Förlossningsberättelse
Kl.05.07 den 10/12-08 vaknade jag av att jag fick en sammandragning som gjorde ont i ryggen. Den va' lite starkare än de sammandragningar jag hade haft förut. Gick upp och kissade, sen gick jag och lade mig igen. Började klocka sammandragningarna (ville inte kalla dem värkar, för jag visste inte om det verkligen va' på gång), och det va' typ 7 minuter mellan dem. Försökte somna om, men det gick inte. Det gjorde för ont. Men det gjorde ändå inte så ont så jag fattade att det va' på g. Jag vågade nog inte hoppas :)
Vid 6 väckte jag Johan och sa till honom att det nog va' på riktigt nu, för sammandragningarna va' väldigt regelbundna. De kom med mellan 5 och 7 minuters mellanrum. Fortfarande kontrollerbara, men ont gjorde de. Johan ringde till mamma och sa att hon va' tvungen att komma, och jag gick på toa. Ville ju verkligen inte åka in för tidigt, för jag va' rädd att vi skulle bli hemskickade igen.
Halv 7 skulle vi äntligen köra iväg, och tror ni inte att det snöade. Och det va' inte lite snö! Det tar oss typ en timme att köra till Västervik i vanliga fall. Men nu såg man knappt vägen för all snön som yrde, och det va' ingen som hade kört före oss. Inte ens en plogbil. Så vi fick köra i typ 50km/h.
Värkarna blev tätare och tätare. När vi kommit typ halvvägs hade jag värkar med 1-2 minuters mellanrum, och då kom paniken. Sade åt Johan att han fick ringa ambulans. Jag satt med benen hårt ihoptryckta, livrädd för att vattnet skulle gå. När vattnet gick när jag väntade Elliot så föddes han efter 10 minuter! Kul att föda i bilen i typ snöstorm.
Johan ringde 112, och de skulle skicka en ambulans från Västervik. Operatören sa åt Johan att han skulle stanna vid vägkanten, men då steg min panik ännu mer. Jag ville att han skulle köra så långt som möjligt, för att vi skulle möta ambulansen. Operatören va' förstås rädd för att ambulansen skulle missa oss, men det förstod jag inte, inne i min panikbubbla som jag va'.
När vi kom fram till vägskälet, där man svänger av till Västervik, stannade vi. Vi väntade, i vad som kändes som en hel evighet för mig, tills ambulansen kom. När den väl kom gick allt snabbt. De "lastade" in mig, och sen bar det av. Johan körde efter med vår bil, men ambulansen körde med blåljus, så han kom på efterkälken. Fick dropp medans vi körde, och jag e' fortfarande helt fascinerad av att killen (som satt där bak med mig) lyckades göra det i den farten. Han tog fram lustgasen och frågade om jag använt sån förr. "Ge mig den!", ropade jag, och slet åt mig den. Då försvann paniken, för jag visste att allt skulle gå bra. Nu va' jag inte ensam. Det va' jag ju inte innan heller, men bara tanken på att föda med Johan som barnmorska fick paniken att stiga ännu högre :)
I Verkebäck stannade vi till och hämtade upp en barnmorska, som blivit ditskjutsad av en annan ambulans. Värkarna va' jättetäta och kraftiga, men jag vågade inte lätta på mina hoptryckta ben. Inte fasiken ville jag föda i ambulansen! Barnmorskan ringde förlossningen och bad dem ha allting redo. Väl framme fick jag säga adjö till min kära lustgas, och blev inrullad i hissen upp till förlossningen. Klockan va' då 07.43.
De drog av mig mina byxor, och då vågade jag äntligen slappna av. De kände hur öppen jag va', och jag va' öppen 9 cm! Klockan 07.46 gick vattnet. 07.50 började det trycka på som tusan neråt, och jag blev livrädd. Nog för att jag hade fött två barn tidigare, men denna gången va' jag så himla rädd för att krysta. Det va' ju trots allt 3,5 år sen sist :) Tog hjälp av lustgasen, som dämpade min rädsla lite. Johan kom inrusande, efter att ha kört mot rött för att hinna.
08.12 typ 3 timmar efter att jag hade vaknat på morgonen föddes vår lilla sessa. Hon skrek direkt och fick full pott. Världens vackraste! Och gissa vem som va' världens lyckligaste :)
Allt gick kanonbra, om än skitfort, och efter 8 timmar åkte vi hem.
Då sa jag att jag aldrig mer ville va' med om detta. Men med lite distans på det hela skulle jag nog kunna göra det igen. Det e' ju så himla värt det! :) Det går inte att förklara hur det känns att få upp sitt lilla nyfödda barn på bröstet. Detta underbara, lilla mirakel. Efter 3 barn kan jag fortfarande inte fatta det.
Vid 6 väckte jag Johan och sa till honom att det nog va' på riktigt nu, för sammandragningarna va' väldigt regelbundna. De kom med mellan 5 och 7 minuters mellanrum. Fortfarande kontrollerbara, men ont gjorde de. Johan ringde till mamma och sa att hon va' tvungen att komma, och jag gick på toa. Ville ju verkligen inte åka in för tidigt, för jag va' rädd att vi skulle bli hemskickade igen.
Halv 7 skulle vi äntligen köra iväg, och tror ni inte att det snöade. Och det va' inte lite snö! Det tar oss typ en timme att köra till Västervik i vanliga fall. Men nu såg man knappt vägen för all snön som yrde, och det va' ingen som hade kört före oss. Inte ens en plogbil. Så vi fick köra i typ 50km/h.
Värkarna blev tätare och tätare. När vi kommit typ halvvägs hade jag värkar med 1-2 minuters mellanrum, och då kom paniken. Sade åt Johan att han fick ringa ambulans. Jag satt med benen hårt ihoptryckta, livrädd för att vattnet skulle gå. När vattnet gick när jag väntade Elliot så föddes han efter 10 minuter! Kul att föda i bilen i typ snöstorm.
Johan ringde 112, och de skulle skicka en ambulans från Västervik. Operatören sa åt Johan att han skulle stanna vid vägkanten, men då steg min panik ännu mer. Jag ville att han skulle köra så långt som möjligt, för att vi skulle möta ambulansen. Operatören va' förstås rädd för att ambulansen skulle missa oss, men det förstod jag inte, inne i min panikbubbla som jag va'.
När vi kom fram till vägskälet, där man svänger av till Västervik, stannade vi. Vi väntade, i vad som kändes som en hel evighet för mig, tills ambulansen kom. När den väl kom gick allt snabbt. De "lastade" in mig, och sen bar det av. Johan körde efter med vår bil, men ambulansen körde med blåljus, så han kom på efterkälken. Fick dropp medans vi körde, och jag e' fortfarande helt fascinerad av att killen (som satt där bak med mig) lyckades göra det i den farten. Han tog fram lustgasen och frågade om jag använt sån förr. "Ge mig den!", ropade jag, och slet åt mig den. Då försvann paniken, för jag visste att allt skulle gå bra. Nu va' jag inte ensam. Det va' jag ju inte innan heller, men bara tanken på att föda med Johan som barnmorska fick paniken att stiga ännu högre :)
I Verkebäck stannade vi till och hämtade upp en barnmorska, som blivit ditskjutsad av en annan ambulans. Värkarna va' jättetäta och kraftiga, men jag vågade inte lätta på mina hoptryckta ben. Inte fasiken ville jag föda i ambulansen! Barnmorskan ringde förlossningen och bad dem ha allting redo. Väl framme fick jag säga adjö till min kära lustgas, och blev inrullad i hissen upp till förlossningen. Klockan va' då 07.43.
De drog av mig mina byxor, och då vågade jag äntligen slappna av. De kände hur öppen jag va', och jag va' öppen 9 cm! Klockan 07.46 gick vattnet. 07.50 började det trycka på som tusan neråt, och jag blev livrädd. Nog för att jag hade fött två barn tidigare, men denna gången va' jag så himla rädd för att krysta. Det va' ju trots allt 3,5 år sen sist :) Tog hjälp av lustgasen, som dämpade min rädsla lite. Johan kom inrusande, efter att ha kört mot rött för att hinna.
08.12 typ 3 timmar efter att jag hade vaknat på morgonen föddes vår lilla sessa. Hon skrek direkt och fick full pott. Världens vackraste! Och gissa vem som va' världens lyckligaste :)
Allt gick kanonbra, om än skitfort, och efter 8 timmar åkte vi hem.
Då sa jag att jag aldrig mer ville va' med om detta. Men med lite distans på det hela skulle jag nog kunna göra det igen. Det e' ju så himla värt det! :) Det går inte att förklara hur det känns att få upp sitt lilla nyfödda barn på bröstet. Detta underbara, lilla mirakel. Efter 3 barn kan jag fortfarande inte fatta det.
Kommentarer:
