Tisdagen den 18/5, klockan 08.00, hade vi en tid för bedömning på förlossningen i Västervik. Anledningen till detta va' den snabba förlossningen med Holly, som endast tog 3 timmar från första mensliknande känningen, tills hon va' född. Ambulansfärd kändes inte som ngt vi ville testa igen, så det kändes tryggare med en igångsättning.

I Västervik fick vi träffa mkt bra och förstående personal, som lyssnade. De undersökte mig, och jag fick då veta att jag va' öppen 1,5 cm. Hade inga värkar och inte heller särskilt mkt sammandragningar. Jag fick själv bestämma om jag ville bli igångsatt, eller om vi skulle åka hem och vänta. Vågade inte åka hem, då Hollys födelse gjorde sig påmind. Med henne va' vi på kontroll kvällen innan. Allting va' då "omoget", och inget va' på G. Trots det så föddes hon kl.08.12, morgonen efter. Så det bestämdes att jag skulle bli igångsatt.

Runt kl.11 gjordes en cervixdilatation, vilket innebär att en smal kateter förs upp igenom livmoderhalsen. Sen sprutas det upp koksaltlösning, som fyller en liten ballong i kateterns ände. Den sitter alltså kvar, samtidigt som ballongen ligger och trycker neråt, precis som bebisens huvud gör. Detta gör att förlossningen startar. Andra änden av katetern tejpas fast på låret. Denna ände ska sedan dras i, efter 3 timmar, så att trycker ökar. När man sedan har öppnat sig 4 cm, ramlar ballongen ut.

Jag och älskling va' ute och vandrade ganska mkt. Det va' underbart väder, inte ett dugg kallt. Jag började få lite värkar, men inga som gjorde superont. Men det kändes skönt att det va' på G. Runt 14.30 kände jag att det blev lite blött på låret. Det läckte lite ur katetern. Då gick vi tebax upp till förlossningen. Jag fick lägga mig i sängen, de gjorde ctg och "spände" katetern litegrann. Jag tyckte inte att det kändes ngn skillnad när de drog i katetern, men de hade dragit så mkt som man skulle sa de. När allt va' klart gick jag på toa, för att kissa. Då ramlade ballongen ut. Ooops! Jag va' alltså öppen drygt 4 cm.

Då förändrades läget. Nytt ctg togs och de tog hål på hinnorna, så att vattnet gick. Detta va' jag livrädd för. Mitt vatten har alltid gått typ 10 minuter innan bebisen kommit, så detta va' verkligen en helt ny upplevelse. Men det gick jättebra. Kändes inte alls, förutom att det blev blött och varmt såklart :)

Runt 15.30 ökade värkarna i styrka, men de va' fortfarande inte så täta. Jag kände dock att jag ville ha lustgasen, om inte annat så för att öva lite. Värkarna blev kraftigare och kraftigare och kom tätare. Lustgasen hjälpte mig mkt, och jag fick även flashbacks, från tidigare förlossningar. När Elliot skulle födas minns jag att jag hade kommit på lösningen med allting, vilket jag lovade att berätta för Johan efteråt. Då kom jag inte ihåg ett dugg. Nu kom alltihop tebax, och jag kunde förklara för Johan, mellan värkarna, va' det va' jag hade menat den där gången för nästan 5 år sen. Sjukt..hehe.

Min bm och en läkarstudent lämnade oss ifred. De va' bara inne för att lyssna på bebisen och känna efter hur mkt jag hade öppnat mig. Jag va' bara öppen typ 5 cm, så de gick för att äta lite. Efter ett tag kom läkarstudenten tebax, för att känna igen. Då sa hon bara att det kändes bra. Eh, jaha..? Efter ännu en stund kom min bm in, och då sa jag att det började trycka på neråt. Då kände hon oxå, och jag va' helt öppen. Krystvärkarna började 17.43 och Leon föddes 17.46. En snabb kille :) Varken Johan eller personalen va' beredda. Jag sprack ingenting, trots den snabba förlossningen, och jag fick än en gång höra att jag e' gjord för att föda barn. Vilket jag inte kunde hålla med om precis under själva förloppet :)

Eftersom han föddes på kvällen stannade vi kvar över natten, tills barnläkarens rond. Lille Leon fick full pott, och vi åkte sen hem. Sedan dess har dagarna bara rullat på. Allt funkar jättebra och vi e' så lyckliga. Vi har ju världens finaste barn, och varandra <3

Tack älskling, för allt ditt stöd före, under och efter förlossningen! Vad vore jag utan dig..?? <3