Goodmorning! Vaknade upp till en underbart, solig dag, men uppvaknandet va' dock mindre kul. Första gången jag vaknade va' kl.04.20. Då ylade Laban som en galning. Bara att gå upp och låta vovvsarna kissa, sen kröp jag ner i sängen igen. Kl.07 va' det dax igen. Då ylade han ännu högre, och jag va' säker på att hela huset skulle vakna. Herregud alltså! Han har blivit helt knäpp nu när Tandie löper. Bara flåsar och går runt och slickar på alla golven som hon har gått på. Han får sitta ute på dagarna, men gnäller mest och vill in till henne. Och på nätterna får han va' i källaren, för vi kan inte ha dem ihop. Hoppas verkligen att Tandie slutar löpa snart, så jag kan få tebax min glada och snälla hund igen!

Igår va' det våran bröllopsdag. För 9 år sen, 1:a juni 2002, gifte vi oss. Tänk så mkt som hänt på dessa 9 år. Jag slutade med mina p-piller, som jag ätit sen jag va' 15 år, efter bröllopet. Men vi va' försiktiga, och inte förrän vi ville bli gravida blev vi det. Graviditeten va' sååå planerad, och vi va' så lyckliga och förväntansfulla. Det va' både spännande och lite läskigt. Den 7:e oktober 2003 föddes vårt första mirakel, Elida Nellie Medina <3  2710 gram lätt och 45 cm kort, på samma dag som hon va' beräknad, genom igångsättning.

När Elida va' 1 år gammal, flyttade bebis nr 2 in i min mage. Den 8:e juni 2005 föddes vårt andra mirakel, Elliot Fabian Spike <3 3045 gram och 52 cm, 5 dagar efter bf.

Våren 2006 bestämde vi oss för att flytta ifrån Skåne. Mkt olustiga saker hände, och jag hamnade i ett hål så djupt, att jag trodde aldrig jag skulle kunna ta mig upp igen. MEN jag gjorde det! Vi köpte hus i Småland, flyttade iväg augusti 2006, och såg oss inte om. Trots saknaden i hjärtat, efter den vän som stått mig så nära, och som sedan svek, mådde jag genast mkt bättre. Denna saknad kommer nog alltid att finnas kvar till viss del, men jag kommer aldrig att förstå, aldrig att förlåta. Man stampar inte på andras lycka. Man sticker inte sönder andras bubblor.

Samma månad som vi flyttade hit började jag läsa till undersköterska. 3 tuffa men underbara terminer senare, kunde jag med all rätt kalla mig detta. Har aldrig ångrat mitt val.

Strax innan jul 2007 miste vi vårt tredje mirakel. Vi hann precis gå på inskrivningen på MVC, och veckan efter började jag blöda. Efter koll i Västervik konstaterades det att det va' ett missfall. Embryot hade varit dött i flera veckor, så egentligen va' jag inte i vecka 11, som jag trodde, utan hade endast gått typ 6 veckor. Min kropp hade inte börjat stöta bort det förrän efter nästan lika lång tid. Det handlar om millimetrar, men i mitt huvud va' det redan ett barn. Ett barn som va' så efterlängtat. Vi hade redan börjat prata om namn, och fantiserat om hur det skulle bli. Jag tog detta sååå hårt.

Ett par månader senare blev vi dock gravida igen, med ett fjärde mirakel. Den 10:e december 2008, 3 dagar innan bf, föddes Holly Beata Dagny Enigma <3 2950 gram och 49 cm. När jag fick upp henne på bröstet så förstod jag att allt har en mening. Allt jobbigt som jag fick gå igenom blev på ngt konstigt sätt belönat. Det va' ju meningen att vi skulle få en Holly <3

När Holly va' endast 8 månader gammal flyttade bebis nr 4 in i magen. Inte så himla planerat, men sååå välkommet! Den 18:e maj 2010 föddes Leon Bengt Love <3 2770 gram och 46 cm, 6 dagar innan bf, genom igångsättning.

Tänk så mkt som hänt, under endast 9 år. Både ups and downs, men huvudsaken e' ju att man reser på sig igen, och kämpar för det som e' viktigt. Kärleken övervinner allt, heter det ju, och det e' fan rätt!

Älskar dig Johan! <3