Livet går vidare. Vi vet alla att det e' så, men när man e' mitt uppe i sorgen så e' det svårt att inse att det ngn gång kommer att kännas bättre, lättare. Jag skäms nästan för att säga att det redan känns bättre. Visst gråter jag emellanåt, men det e' mest när jag tänker på allt det fina vi har upplevt ihop. Jag saknar ju dig så, Tandie. Innerst inne vet jag att jag har gjort det rätta, det enda jag kunde göra. Men visst e' det ledsamt när man inser att 13 år bara svischade förbi i rekordfart. Borde man inte ha tagit vara på tiden mera liksom..?

I måndags va' det dax för skola/dagis igen. Sista veckan! Elliot blev firad, eftersom han fyllde år förra veckan, och han fick fina klistermärken. Igår va' det idrottsdag för skolbarnen. Regnet öste såklart ner på fm, så Marie kom och hämade mig och småttingarna, så vi slapp gå i regnet. Stort tack! Elida va' jätteduktig, och det va' mysigt att va' med och titta på. Tyvärr kunde jag inte stanna ända till de slutade kl.14, eftersom Elliot skulle hämtas kl.13.15, men så e' det ju.

Elliot hade huvudvärk igårkväll, och imorse gjorde det fortfarande ont. Vi tänkte först bara gå till dagis och tömma hans hylla och säga hejdå, men väl där ville han stanna. Det e' utspark för honom idag, så han ville va' med. Tänkte dock hämta honom vid 12, när vi ändå ska hämta Elida.

Idag e' det meningen att jag ska klippa mig. Finally! Som vanligt lyser barnvakterna med sin frånvaro så fort jag ska göra ngt, och älskling kan ju inte bara släppa allt och åka hem ifrån jobbet. Men snälla Magda har erbjudit sig, så de små ska va' hos henne tills Johan kommer hem. Mkt uppskattat! Tack!

Imorgon e' det dax för skolavslutning för min stora sessa, som slutar ettan. Helt sanslöst va' fort det går!

Nu ska vi försöka trolla fram lite mat, för jag e' sååå hungrig!