Denna sorg
Vet inte ens vad jag ska skriva, men sorgen knackar på. Den sveper förbi i ögonvrån och sliter i kanterna på hjärtat. Djupt inne i hjärtat vill den gärna ta sig in, och jag orkar inte längre stå emot, utan låter den ta över. Vad jag än gör, var jag än e', det spelar ingen roll. Minnena finns överallt, och påminner mig om lyckan du skänkt.
Tänk så många år jag kämpade med att få dig lugn, att du skulle sluta dra i kopplet och inte hoppa på alla som kom på besök. Vad jag skulle kunna ge allt för att få tebax det vilda, det busiga, det som faktiskt va' du. Glädjen i dina ögon e' släckt, men betyder det att jag har rätt att släcka dem för alltid..? Och framförallt, klarar jag av det..?
Men det spelar ingen roll hur mkt jag vill ha kvar dig, för du kommer aldrig att orka springa som du gjorde en gång. Du kommer aldrig mera att jaga katter eller hämta bollar och pinnar. Du kommer aldrig mera att stå under plommonträdet och äta upp alla plommon som fallit ner. Du kommer aldrig att hoppa ut ur i bilen och kasta dig ut från badbryggan.
Det känns som att du e' fången i en kropp som inte e' din. Svansen viftar men benen bär inte längre. Jag kunde stå i flera timmar och kasta tennisbollar åt dig. Du sprang och hämtade bollen, kom tebax och lade den framför mina fötter, sen skällde du tills jag kastade den igen.
Det finns inga rätt och fel, men du kommer fortsätta att tyna bort, och komma ännu längre ifrån den hund du en gång va'. Jag vill minnas dig med glädje, utan smärta, vill komma ihåg hur du outtröttlig sprang omkring. Hur du en gång ute i Albäck dök in i en buske efter en kanin, för att sen 10 minuter senare komma tebax med den där busglimten i ögonen. Du grävde dig ut från hundgården på pappas koloni. Sprang rakt igenom hans fina buskar. När hissen va' sönder och vi bodde på 5:e våningen, då släppte jag dig och Fifi, och ni rusade upp, och satt utanför dörren när jag äntligen kom upp. På kvällarna satt du ute på vår balkong, och "uffade" på alla som gick förbi där nere på gården.
Du och Fifi, ni va' ett team. Du va' 8 veckor och hon 2 år, när ni träffades första gången. Fifi avskydde dig. Hon morrade så fort du kom i närheten. Men du tydde dig till henne, och hon släppte så småningom garden, och släppte in dig i sitt hjärta. Ni lekte, busade, sov ihop, åt ihop, gick ut ihop.. ja ni gjorde allt ihop. Oskiljaktiga. Ni va' alltid tillsammans. Den dagen jag åkte iväg med en sjuk Fifi, stod du på trappan. Hur förklarar man för en hund att dennes bästa vän och livskamrat antagligen aldrig mera kommer att komma hem..? Förstod du vad som skulle hända..? Hann du säga hejdå..? Att komma hem till dig, utan Fifi, va' ngt av det svåraste jag varit med om. I 11 år hade ni delat allt, och nu va' du ensam. Det va' då du började ge upp. Tror fortfarande att du väntar på henne.
I 11 år, fick jag ha underbara Fifi hos mig. Hon fick 13 år gammal lämna oss, och hon kommer för alltid att fattas mig. I 13 år har jag fått ha underbara Tandie hos mig. 13 år som har gått så fort. Alldeles för fort! Om jag bara kunde få spola tebax tiden lite. Till de gröna ängarna, där du och Fifi sprang som tokar. Till de långa promenaderna vi gjorde. Lyckan i era ögon när jag kom hem med grisöron. Hur många ggr va' inte ni min tröst i tillvaron, när ngn svek mig. Då tog jag mina hundar och gick. Satte mig på en bänk någonstans, och borrade in huvudet i era halsar. Jag snyftade era pälsar blöta, och ni slickade mina kinder och händer. Alltid här för mig. Alltid dessa kloka ögon som tittade in i mina. Äkta kärlek som fyllde och fortfarande fyller mitt hjärta.
Det går inte att förklara denna sorg jag känner. Den sitter i magen, i hjärtat. Den gör så att ögonen svämmar över, mest hela tiden. Så lite tid kvar, så mkt man vill göra. Hur ska jag hinna..? Och hur ska jag orka leva vidare utan dig..? Med dig försvinner ett halvt liv. Du e' på ngt vis länken mellan mitt gamla och mitt nya liv. Länken till Fifi, och allt vi har upplevt ihop, vi tre. Jag hade dig långt innan barnen kom. Men du har funnits här under deras uppväxt. Det känns så ofattbart att du en dag inte längre finns hos mig. Tandiesen, min stjärna. Detta e' det jobbigaste jag någonsin varit med om!
Om jag ångrar mig..? Såklart! Varenda timme, varenda minut! Mitt hjärta värker av beslutsångest, trots att jag vet vad jag måste göra. För din skull. Bara för din. Jag kommer att älska dig så länge jag lever! <3
Kommentarer:
Postat av: Theree
Usch vad tungt Sofie. Tänker på dig<3. Gjorde samma tuffa val med Mojje för ett år sen. Han fattas mej ännu. Stor tröstkram
