Att det skulle va' så här jobbigt, att det kan kännas så tomt efter dig. Jag trodde inte det va' möjligt att känna sån här smärta. Hjärtat värker och varenda gång jag tänker på dig får jag som andnöd. Det e' svårt att andas när tårarna täpper till. Det knyter sig i både magen och halsen. Igår stannade vi din tid, ditt liv. Släckte dina vackra ögon för alltid. Ändå fortsätter livet att gå vidare runt omkring. Det känns så fel. Borde inte allting upphöra samtidigt som du..?

Du kommer alltid att finnas inom mig. Jag känner din närvaro, ser dig tom i ögonvrån. Emellanåt kan jag vända mig om, och titta mot platsen där din korg stod, och jag förväntar mig varje gång att du ska ligga där. Med nosen i vädret, och sucka välmående. Du fick ett långt och lyckligt liv. Jag fick min dröm som jag velat ha sen jag va' liten. Tack för att du uppfyllde den!

Ni som inte har djur, eller som kanske inte ens gillar djur kommer nog inte att förstå min sorg, min saknad. Men Tandie har funnits hos mig i nästan halva mitt liv. Sen hon va' 8 veckor gammal har vi varit tillsammans i stort sett varenda dag. Det va' tufft för mig att inse att hon tynade bort. Att hon inte längre va' den glada och pigga hund som jämt busade och hade tungan en halvmeter utanför munnen. När jag tänker tebax så va' det längesen glädjen lyste i hennes ögon. Livsglädjen försvann den dagen vi kom hem från veterinären, utan Fifi. Tandie sörjde varenda dag. Hon tappade gnistan för att leva.

Det va' väldigt tufft igår, men personalen på Djurkliniken i Högsby va' helt underbara! De hade tänt ett ljus, och de va' så fina med vår lilla Tandie. Jag satt på golvet på en fäll, med henne i knät. Först fick hon en lugnande spruta, som gjorde att hon slappnade av. Efter en stund lade hon sig ner hos mig. Det va' bara rofyllt, ingen ångest, ingen stress. Vi grät ihop, jag och Johan, medans vi klappade och pussade på vår fina hund. När sen veterinären kom in igen, med narkosmedlet, va' Johan tvungen att gå ut. Han klarade inte att va' med.

Jag strök hennes fina öron, pussade hennes huvud, allt för att hon inte skulle känna när kanylen sattes i ena benet. "Nu söver jag din hund", sa veterinären. Då gjorde hela mitt inre motstånd. Mitt hjärta skrek. Jag hade kunnat göra allt för att få ha henne kvar längre, men då hade det varit för min skull. Så jag lät veterinären spruta in narkosmedlet, och Tandie sov djupt efter en liten, liten stund. Sen fick hon en överdos av narkosmedlet. När hon drog ett sista djupt andetag bröt jag nästan ihop. Min fina Tandie.

Jag stannade kvar hos henne ett bra tag. Satt på golvet och smekte hennes öron. Drog in hennes doft, så jag aldrig ska glömma bort hur det kändes att krama henne. Men hon va' inte där, det va' bara skalet kvar. Ändå hade jag svårt att gå ut ifrån rummet, och lämna henne. Lämna henne ensam.

Vi klarade inte av att ta henne med oss, vilket egentligen va' planen. Bara tanken på att gräva ner henne i ett mörkt hål. Nä fy! Istället valde vi kremering, precis som med Fifi. Man kan välja antingen gemensam kremering, där ditt djur bränns med andra djur, eller enskild, och då får du tebax en urna med askan. Vi valde enskild med Fifi, och det tog vi denna gången oxå. Svindyrt, men du e' bara värd det allra bästa Tandiesen! När vi får hem urnan så kommer vi att begrava både Fifi och Tandie i vår trädgård. Har inte klarat av att begrava Fifi än, men nu ska de alltså få vila ihop. Precis som de gjorde en gång. För evigt tillsammans. Älskade hundar!

Tandie 980402 - 110610

Godnatt min skatt! <3
Du kommer för alltid att fattas mig <3