22 december idag. Över en månad sen jag skrev sist. Tiden räcker inte till, inte orden heller för den delen. Jag har så mkt som bubblar inom mig. Drömmar och känslor som svämmar över. Men mest av allt e' jag bara glad och tacksam. Tacksam för att just jag kommit så här långt. Att just jag har en sån fin familj. Att just jag faktiskt inte bara lade mig ner och dog den där dagen för så många år sen nu. Att jag tog mig i kragen, ställde ett ultimatum och sen bara körde. Det va' det bästa för alla men säkert det allra bästa för mig.

Jag har växt så mkt sen den där dagen i februari för snart 8 år sen. Den dagen då jag dog men lyckades komma tebax och börja om på ruta ett. Det går inte att förklara hur det känns att vara längst ner. Att känna sig så värdelös, så lurad, så jäkla korkad. Lycklig på alla plan, sen slår bomben ner.

Jag har haft svårt att prata om det här, men några få vet. Några få har stöttat mig på min resa tebax. Mest av allt e' jag tacksam för min vän som va' där när det hände. Som tvingade mig tebax. Som skakade liv i min nästintill livlösa kropp och bara fick mig att förstå att detta inte var slutet. Detta var början på ngt nytt. Och vilken början det blev.

Nu står jag här, starkare än jag någonsin varit förut. Jag vet att jag klarar det mesta. Jag har växt som person. Gjort saker de senaste åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna genomföra. Vilken boost för mitt självförtroende, det som i stort sett aldrig existerat.

Jag avslutar här, och önskar er alla en riktigt fin julhelg. Kanske tittar jag in igen om ett tag, eller oxå så gör jag det inte. Jag lever för så mkt nu förstår ni. Och jag e' tacksam för att just jag får göra det.