Tiden går oerhört sakta när man längtar efter ngt. Det har jag verkligen fått känna på under dessa dagar. Johan har varit på utbildning i Örebro. Han åkte i onsdags em, men nu e' han på väg hem! Dagarna har gått att uthärda, har fått inbilla mig själv att han bara e' på jobbet, men kvällarna och nätterna har varit hemska. Och ensamma. Har inte sovit alls bra. Vaknat flera ggr. Usch, va' tramsig jag e' :) Men nu e' han snart hemma igen. Underbart! Dröjer nog bara typ en halvtimme till.

Denna dag, eller iaf ena halvan av den, spenderades i staden. Elida fick för sig att hon skulle klippa sitt hår igår, så det gjorde hon! Själv! Hon hann dock inte så mkt förrän jag hittade henne, men mkt nog. Vilken panik jag fick..haha. Ringde direkt till frisören och fick en tid idag på fm. Så jag och lillan har haft en mysig dag på stan, bara vi två. Först blev hon klippt och sen shoppade vi lite. Hon fick välja ny jacka, nya skor och ny keps. Solbrillor blev det förstås oxå, för det va' superfint väder idag :) Efter shoppingen åt vi glass i solen. När vi sen skulle bege oss till bussen så träffade jag en jobbarkompis, så vi fick åka med henne hem. Superbra :)

Nu skäller vovvsarna, så älsklingen e' nog på ingång. Måste pysa iväg! Bye!

En ny dag och en ny vecka. Trodde att detta skulle betyda ngt bra, men jag e' fortfarande sjuk. Blev sjuk i lördags, låg i sängen precis heeela dagen igår och e' fortfarande dålig. Bläh, hatar att va' sjuk! Kidsen e' hemma från dagis, men de sover fortfarande. Sitter här och väntar på att de ska vakna.

Solen skiner ute. Termometern står redan på 8 grader. Härligt. Jag längtar verkligen efter sommaren nu. Visst, jag ska jobba precis hela sommaren, men jag får ju njuta av det fina vädret iaf.

Vill ha ett par nya jeans, men när sjutton ska jag hinna med att köpa det..? Vill köpa nya skor till kidsen med, men hinner aldrig in till stan. Och nu e' jag ju sjuk oxå. Måste iaf hinna innan onsdag, för Johan ska på utbildning då. Får c om jag orkar imorgon. Måtte jag bli frisk snart.

Märker att jag har otroligt mkt att skriva idag *ironisk*. Lägger ner detta nu. Ska umgås med glass och snytpapper istället. Underbara dag..

Bye..

Gråa, trista dag. Inget regn för tillfället, men det hänger i luften. Jag kan känna det. Känna hur mörkret drar sig närmare. Sitter här i sovrummet och tittar ut genom fönstret, upp på vår stora björk. Ser hur grenarna rör sig i vinden. De gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det ser så fridfullt ut. Får mig att känna mig lugn. Det smittar liksom av sig. Det är så mitt liv är. Jag gungar, fram och tillbaka. Då och då lyfter mina fötter från marken, och jag kan inte längre nå ner. Men det blåser inte långa stunder. Ibland är det faktiskt vindstilla, och då lättar jag inte längre från marken. Då står jag stadigt.

Är inte längre rädd för framtiden. Vet att min tid här betyder något, att det är meningen att jag ska göra något stort. Inte bara med mitt eget liv utan för världen. Vet att världen kan bli så mycket bättre och godare än vad den är. Men det finns några korn på denna jord som aldrig någonsin kommer att kunna bli något annat än onda. Dessa korn borde vi inte behöva spara på, för de ger oss inget mer än en evig smärta. Besvär helt enkelt.

Läser nyheterna varje dag och ryser av obehag varenda gång. Vilka människor det finns. Vem är jag att döma, kanske ni tänker..? Men jo, jag har gett mig själv den rättigheten. Vissa människor borde inte få finnas. Dock är jag helt emot dödsstraff. Döden i sig är inget straff, det är bara en enkel utväg. Tänker på Englas föräldrar, och undrar hur stark jag själv hade varit i en sådan situation. Svaret är enkelt. Jag hade inte orkat.

Mina barn, det finaste jag har. Utan er hade jag inte kunnat andas. Er har jag skapat, tillsammans med den finaste mannen på denna jord. Min familj, min dyrbara skatt. Utan er, vad vore jag då..? Ett tomt skal kanske. Utan känslor, utan minnen. Ni har gett mig så mycket. Jag är tacksam för varenda sekund jag får med er. Tack för att ni finns, och för att jag fått äran att vara er mamma.

Ängel, det finns saker som man aldrig glömmer..