Lyckorus i kroppen, tack vare dig. Du får det fortfarande att pirra i magen varje gång dina läppar möter mina. Finaste älsklingen, jag e' så tacksam för allt. För hur du alltid ställer upp och bara finns här för mig. Utan dig hade jag aldrig orkat, det e' du som har fått mig att vandra vidare. Utan dig hade jag fastnat i mitt oändliga mörker som lurar runt alla hörn. När jag tänker på dig och barnen så vet jag att jag måste, måste kämpa vidare, hur ont allt än gör. Jag har så mkt fint att leva för.

12 år snart, och naturligtvis blir det ännu fler. Att det e' du och jag för evigt tvivlar jag inte en endaste sekund på. Tänker på vår ängel, på vad vi har förlorat. Kommer aldrig att glömma, men vet att jag kommer att kunna gå vidare. Detta var meningen, jag förstår det nu. Ikväll ska jag titta efter den starkaste stjärnan igen, försöka ta farväl. Inte för evigt dock, vet att vi cs igen..

Jag älskar dig!

Idag e' det den 27:e December, år 2007 nämar sig sitt slut. Om bara några dagar går vi in i ett nytt år, och förhoppningsvis oxå en ny tid. Bemanningen ringde såklart idag och ville att jag skulle jobba ikväll, men jag kände att jag inte orkade. Tackade iaf ja till fredag, lördag och söndag. Måndag och tisdag hade jag redan. Så det blir alltså till att jobba fem dagar i rad. Skönt! Jag behöver det. Behöver styra mina tankar åt andra håll.

Snart slutar även skolan. Känns otroligt skönt att ha klarat av allt. Snart kan jag med all rätt kalla mig för undersköterska :) Den 11:e januari e' det avslutning. Sitter och funderar över vad sjutton jag ska ha på mig då, men känner mig verkligen dum. Det finns annat viktigare som borde fokuseras på nu. Måste läka min kropp och min själ. Iofs kan det vara bra att tänka på sig själv lite, skämma bort sig. Hmm, kjol eller klänning..? Och kanske ett par nya skor när vi ändå håller på :) Hittade ett par assnygga skor på Din Sko i Växjö förra veckan. Nu ångrar jag mig att jag inte köpte dem. De va' ganska dyra, men ack så tjusiga.

Sitter och väntar på älsklingen. Han kommer snart hem. Kidsen leker med alla sina nya leksaker. De fick alldeles för mkt i år! Ska fixa till lite mat så vi kan äta när maken kommer. Sen måste vi köra in till stan. Måste köpa linsvätska och bröd. Blir mys ikväll. Börjar inte förrän 16 imorgon. Hur underbart e' inte det..? :)

Orkar inte skriva mer. Måste titta till mina sötisar. Tänker på dig, min ängel.

Bye..

Idag firar jag jul för mina barns skull. För min egen del skulle det här lika gärna kunna vara som vilken annan måndag som helst. Måndagen den 24:e december, 5 dagar sen mitt hjärta sprack. Hur ska jag kunna få ihop alla bitar igen..? Paniken hänger som ett mörkt moln över mitt huvud, och jag vet att det bara e' en tidsfråga innan jag dras in i min mörka värld igen. Jag måste kämpa emot, men orkar jag..? Orkar jag vara stark en gång till..? En människa orkar inte hur mkt som helst. Varför kan jag inte bara få vara lycklig..?

Tänker på dig, du fina. Min lilla julängel. Kanske kommer du till oss en annan gång, kanske finns det en mening med det här. Men just nu har jag ärligt talat svårt för att finna en sådan. Jag får nöja mig med att c dig tindra på himlen om kvällarna. Högt ovan molnen finns du, och jag kommer aldrig att glömma dig och det lyckorus du gav mig. Om även för bara en kort period.

Honey, du och barnen betyder allt. Evig kärlek till er! <3

Det gör så ont, både i hjärtat och i själen. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns inte som att ngn förstår. Känner mig helt ensam i denna grymma värld. Ensam med mina tankar och mardrömmar. Jag går igenom allt gång på gång. Kan inte släppa det. Försöker finna en mening med det hela, men det finns ingen. Min ängel, jag e' tom utan dig. Varför blev det så här..? 

Det smärtar i min själ, min kropp känns bara helt matt och tom. Vet inte hur jag ska kunna fortsätta, men vet att jag inte kan stanna. Min väg här i livet e' fortfarande inte slut. Förhoppningsvis har jag en lång bit kvar.

Jag fick en julängel i år. En ängel som var för fin för denna värld. Varje gång jag tittar upp mot de tindrande stjärnorna kommer jag att tänka på dig, du fina. Dig som jag aldrig kommer att få lära känna. Som jag kommer att sakna och spara i hjärtat för alltid..

Den stjärna som lyser starkast på himlen, den e' ingen stjärna egentligen. Det e' min ängel som blickar ner på oss. Jag kommer ALDRIG att glömma..

Trött och gnällig, det e' bra ord för att beskriva mig idag. Jobbade igårkväll, blev övertid såklart. Va' trött när jag gick dit strax innan fyra, ännu tröttare när jag vandrade hem vid nästan halv tio. Jävligt trött imorse när klockan ringde 05.30, men väldigt pigg när jag väl kom till jobbet dock. Nu e' jag trött igen. Jobbar delad tur idag, så jag ska va' tebax på jobbet vid fyra. Älskar mitt jobb och de jag jobbar med, men jag e' trött. Hade velat va' ledig denna helgen, men jag kan inte. Måste tacka ja till allt jag får nu, för annars blir januari-månad inte spec rolig.

Johan jobbar oxå idag, och Elida e' iväg med svärmor. Bara jag och Ellioten som e' hemma just nu. Min lilla grabb <3 Om ngn kan lysa upp mitt liv så e' det mina barn <3

Längtar efter att få komma hem och pussa på älsklingen ikväll. Får nästan ingen tid alls ihop denna helgen. Känns inte bra, men vad gör man..? Vi får iaf sakna varandra, vilket oxå e' rättså nyttigt (påstås det iaf). Nähä, nu ska jag fortsätta med maten, för sen ska jag och lillkillen vila lite (iaf han).

Älskar dig så, min fina Johan <3

Har slarvat med mitt skrivande, och har nog inte orkat egentligen. Grubblar för mkt då, allt svart dras fram igen. Försöker radera det från min själ men det e' så svårt. En bit av mig e' död. Ni tog det ifrån mig. Skadan e' så djup, djupare än ngn kan förstå. Ni uppfattar mig säkert som glad och lycklig, och det kan väl stämma till viss mån. Men i djupet av mitt hjärta finns fortfarande det svarta hål som din bomb sprängde upp. Det hål som inga nålar och trådar i världen kan sy ihop. Det hål som jag kommer att tvingas leva med, för resten av mitt liv. Visst kan jag låtsas, hålla all min smärta inom mig. Men i slutändan kommer i så fall hela jag att sprängas sönder, om jag tvingas bära på det själv för länge. Snälla, hjälp mig. Lindra min smärta. Förstå mig. Varför ska livet vara så svårt, så orättvist..? Varför hände detta mig..?

Två år har snart gått, men inte en endaste dag har gått utan att jag har tänkt på det. På er. Hur ni skadade mig, ryckte upp min rot som jag trodde satt så skyddad och säker i jorden. Hur kunde ni..?

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Den som känner dig allra bäst, den som vet precis allt om dig, det e' oxå den personen som kan skada dig allra värst. Tänk på det.