Har slarvat med mitt skrivande, och har nog inte orkat egentligen. Grubblar för mkt då, allt svart dras fram igen. Försöker radera det från min själ men det e' så svårt. En bit av mig e' död. Ni tog det ifrån mig. Skadan e' så djup, djupare än ngn kan förstå. Ni uppfattar mig säkert som glad och lycklig, och det kan väl stämma till viss mån. Men i djupet av mitt hjärta finns fortfarande det svarta hål som din bomb sprängde upp. Det hål som inga nålar och trådar i världen kan sy ihop. Det hål som jag kommer att tvingas leva med, för resten av mitt liv. Visst kan jag låtsas, hålla all min smärta inom mig. Men i slutändan kommer i så fall hela jag att sprängas sönder, om jag tvingas bära på det själv för länge. Snälla, hjälp mig. Lindra min smärta. Förstå mig. Varför ska livet vara så svårt, så orättvist..? Varför hände detta mig..?

Två år har snart gått, men inte en endaste dag har gått utan att jag har tänkt på det. På er. Hur ni skadade mig, ryckte upp min rot som jag trodde satt så skyddad och säker i jorden. Hur kunde ni..?

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Den som känner dig allra bäst, den som vet precis allt om dig, det e' oxå den personen som kan skada dig allra värst. Tänk på det.