När jag tänker på min mormor så fylls jag med glädje. Det va' till henne jag smet när maten hemma inte passade, det va' hos henne jag och brorsan va' om mamma och pappa skulle iväg. Hon lärde mig att skriva och sy. I frysen hade hon alltid blåvitts vaniljglass. Chokladrullarna lyste aldrig med sin frånvaro. Vi åkte ut till morfars grav i tid och otid. Mormor pekade, pappa planterade. 

1995 dog min mormor. Min fina, snälla mormor. Men inte mina minnen. För två år sen sa min mamma upp gravplatsen där mormor, min morfar och min morbror ligger. De två sistnämnda har jag aldrig träffat. Mamma ansåg att hon inte hade råd att betala 1600kr/år längre. Och mina tankar snurrade. Ångest.

När vi firade min bror för nån vecka sen så va' vi även och kollade till mormors grav. Det såg hemskt ut! Dvärgcypresserna som ngn satte för 100 år sen e' enorma. Ingen krattar längre grusen, ingen sätter blommor, ingen tänder ljus. Fick så ont i magen :( 

Idag har jag ringt till kyrkogårdsförvaltningen. Jag har bestämt mig för att ta över graven. Världens trevligaste vaktmästare fick jag prata med. Vi kom överens om att stycka av graven. Vem behöver en 18 kvm stor grav liksom..? De kommer även att såga ner träden. Vilken enorm sten som har släppt från mitt bröst! 

Lilla mormor, fast jag inte tror på ngt liv efter döden så hoppas jag ändå att du får veta det här. Att du nu får vila i ro och inte behöver oroa dig för att ingen sköter den grav som du själv va' så noga med. Att du vet att ngn krattar åt dig. Att du känner att jag fortfarande saknar dig.