Gråa, trista dag. Inget regn för tillfället, men det hänger i luften. Jag kan känna det. Känna hur mörkret drar sig närmare. Sitter här i sovrummet och tittar ut genom fönstret, upp på vår stora björk. Ser hur grenarna rör sig i vinden. De gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det ser så fridfullt ut. Får mig att känna mig lugn. Det smittar liksom av sig. Det är så mitt liv är. Jag gungar, fram och tillbaka. Då och då lyfter mina fötter från marken, och jag kan inte längre nå ner. Men det blåser inte långa stunder. Ibland är det faktiskt vindstilla, och då lättar jag inte längre från marken. Då står jag stadigt.

Är inte längre rädd för framtiden. Vet att min tid här betyder något, att det är meningen att jag ska göra något stort. Inte bara med mitt eget liv utan för världen. Vet att världen kan bli så mycket bättre och godare än vad den är. Men det finns några korn på denna jord som aldrig någonsin kommer att kunna bli något annat än onda. Dessa korn borde vi inte behöva spara på, för de ger oss inget mer än en evig smärta. Besvär helt enkelt.

Läser nyheterna varje dag och ryser av obehag varenda gång. Vilka människor det finns. Vem är jag att döma, kanske ni tänker..? Men jo, jag har gett mig själv den rättigheten. Vissa människor borde inte få finnas. Dock är jag helt emot dödsstraff. Döden i sig är inget straff, det är bara en enkel utväg. Tänker på Englas föräldrar, och undrar hur stark jag själv hade varit i en sådan situation. Svaret är enkelt. Jag hade inte orkat.

Mina barn, det finaste jag har. Utan er hade jag inte kunnat andas. Er har jag skapat, tillsammans med den finaste mannen på denna jord. Min familj, min dyrbara skatt. Utan er, vad vore jag då..? Ett tomt skal kanske. Utan känslor, utan minnen. Ni har gett mig så mycket. Jag är tacksam för varenda sekund jag får med er. Tack för att ni finns, och för att jag fått äran att vara er mamma.

Ängel, det finns saker som man aldrig glömmer..