Jag ringer till Kyrkogårdsförvaltningen.

Fia: Hej, jag heter Sofie Andersson. Jag ringer angående min mormors grav, i Lilla Isie församling, Västra Torp.
Kanslichefen: Hej.
Fia. Fick veta att ni har satt upp en liten skylt där de anhöriga ombes ta kontakt med er. En grön skylt.
Kanslichefen: Då ska vi c vad det kan bero på. Har du gravplatsnumret..?
Fia: Eh, nä.
Kanslichefen: Vad heter mormor då..?
Fia: Mia Kristensson
Kanslichefen: Kristensson med K eller C..?
Fia: Med K. Tror jag.. Hmm..Eller va' det med C..?

När man har svårt att komma ihåg hur ens mormors efternamn stavas, då e' det långt gånget. Min mormor dog för 14 år sedan. Min älskade mormor har varit död i halva mitt liv. Men fortfarande kan jag minnas henne så klart. Jag kan c hennes lägenhet framför mig, exakt hur den va' möblerad, och jag kan känna hur det luktade i hennes kök. Hon hade en orange fåtölj i vardagsrummet. Var e' den nu..? Min mamma e' den enda av mormors barn som lever idag, och hon har den inte. Vem har mormors oranga fåtölj..?

Det va' inget allvarligt med den gröna skylten iaf. De ville bara ha mammas nya adress och telefonnummer, eftersom den adressen de hade inte har stämt på säkert 10 år. Ooops, vilken miss mamma. Kanslichefen gav vaktmästaren mitt nummer, och han ringde imorse och fick alla uppgifter. Lade till mig som kontaktperson oxå. Det finns ju inga andra. Det e' bara vi kvar. Eller ja, mina mostrars barn och deras barn finns ju, men de bryr inte sig. Ingen hälsade på hos mormor när hon levde, förutom jag och mina syskon. Varför skulle de bry sig nu..?

Men när mormor blev gammal och senil, och skulle flytta in på ett boende, då samlades plötsligt släkten, som jag inte visste fanns. Klart att alla skulle va' med och dela på allt, trots att de flesta inte hade besökt mormor på minst 10 år. Min ena moster, som va' en av dem som inte ens hade pratat med mormor på 10 år, bestämde allt. Vem som skulle ha vad, och vad som skulle slängas. Själv fick jag bara 4 koppar med tillhörande fat, trots att jag under hela min uppväxt varit hos mormor i princip varenda dag. Inga bonader som mormor sytt fick jag. Inga dukar som hon virkat. Inte ens hennes sylåda, som jag alltid beundrat. Den hittade dock pappa i containern efteråt, och tog hem till mig. Den hade gått sönder litegrann, när idioterna slängt i den. Så jäkla onödigt.

Men min mormor va' en smart madam. Innan hon blev så glömsk att hon inte visste vem vi va', då gav hon mig lite saker i smyg. En amulett, lite fina vinglas och en vas. Älskade mormor, jag kommer aldrig att glömma dig. Men va' kul det hade varit, nu när man e' vuxen, om några av dina fina bonader hade prytt mina väggar. Vart e' allt nu..? Nu när alla e' döda och begravna. Sån't slöseri. Minnen borde ges till de som minns. De som saknar.