Sakta sjunker den in. Den där otäcka tomheten, som just nu belastar mitt hjärta. Jag väntar mig fortfarande att du ska ligga där du brukar, och lyfta på huvudet när jag går förbi. När jag blundar kan jag riktigt c dig, c hur du sträcker på dig när du har sovit, och hur du låter när du gör det. Överallt finns minnen av dig. De får mig att gråta, men lurar även mina sinnen. Allt e' precis som det va' igår. Förutom att du e' borta. Men du e' ändå här.

Har precis varit ute i skogen och gått en runda med Tandie. Stackars Tandie mår inte bra, det märks. Hon saknar dig. Hela hennes liv har du funnits hos henne. Ni har varit oskiljaktiga från första stund. Tänk, igår gick vi samma runda som ikväll. Fast då va' du oxå med. Du skuttade bredvid mig, glad och pigg. Då visste jag inte att du drygt ett dygn senare inte skulle finnas längre. Iaf inte här hos mig, hos oss.

Döden e' ngt man aldrig e' beredd på, även om man vet att den kan slå till när som helst. Inte ens när vi åkte iväg till veterinären med dig idag, ville jag bereda mig på det värsta. Du va' så sjuk, och jag vet att det va' det enda rätta. Men varför gör det så fasansfullt ont..?? Varför känner jag mig som en bödel, som bestämt ifall du ska få leva eller inte..? Beslutet va' mitt, och det va' det svåraste beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv. Jag ville bara ditt bästa. Jag ville ta bort allt det onda. Du e' värd så himla mkt. Mkt mer än jag kan ge dig i denna världen.

Fina Fifi. Jag ska minnas dig precis som du va' när du va' frisk. I Krokstorp ska du få vila. Och jag ska hälsa på dig hur ofta som helst. Du älskade Krokstorp. När du sprang fritt på ängarna va' du så lycklig. Det e' den bilden jag kommer att ha kvar av dig. Den bilden finns i mitt hjärta. Min vita, underbara hund, som springer snabbt som vinden.

Älskade Fifi, det e' så tomt här utan dig..