Vaknade upp till en ny dag. Har sovit dåligt, men väldigt länge. Huvudet dunkar, tårarna bränner bakom mina röda ögonlock. Det har snöat inatt. Hela trädgården e' täckt av ett vitt, glittrande täcke. Det första jag tänkte va' att vovvsarna nog skulle vilja gå ut och springa i snön..

Gick upp till skogen med Tandie. Hon e' verkligen inte sig själv. Orolig på ngt vis, och hon har en sorgsen blick. När vi kom till det stället där vi brukar vända tebax igen, vände hon direkt. Hon ville absolut inte gå längre, trots att hon e' den som jämt försöker få oss att gå ännu en bit till. Det va' ledsamt att följa spåren tebax. Spår från en hund. Ville bara vända mig om och kalla på dig. "Men kom nu Fifi". Men du e' inte här.. 

Undrar om det finns ngn som kan förstå min smärta och min saknad. Johan säger att han förstår, men jag tror inte att han gör det. Fifi e' verkligen min hund. En enmanshund som bara tyr sig till en person. Och jag e' så glad att den personen va' jag..