Trassliga knutor
Det e' lustigt hur kroppen fungerar, trots att hjärnan och tankarna inuti den e' ngn helt annanstans. Jag går som på autopilot. Tar hand om mina sjuka barn och min sjuka man (Elida, Elliot och Johan har feber), samtidigt som jag sörjer min älskade hund ngt så enormt. Jag borde inte fungera egentligen, men jag gör det iaf. Jag går runt som i en dvala, med tunga steg och ännu tyngre ögonlock.
Natten har varit för jävlig, rent ut sagt. Jag satte på en film, och såg på den tills jag somnade. Då hann jag inte ligga och fundera och grubbla. Men självklart så vaknade jag 01.40 inatt. Gick ut i trädgården med Tandie, bara för att kunna andas lite. Jag njöt av tystnaden, och just då kändes saknaden nästan uthärdlig. Men när jag skulle lägga mig i sängen igen kom tankarna smygande. Eller inte smygande direkt. De klampade rakt in i mitt stackars huvud, och vägrade lämna mig ifred. Ännu en gång kom ångesten, skuldkänslorna. Gjorde jag rätt..? Borde jag ha kämpat mer för dig..? Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, men de dumma tankarna trasslar in sig ändå. Jag får inte loss knutorna riktigt. De stramar och gör så jävla ont!
Tandie e' så olycklig. Hon går och lägger sig vid dörren och "piper". Hon äter knappt. Just nu sitter hon här bredvid, med nosen mot mitt ben. Jag försöker verkligen att ta hand om henne, skämmer bort henne lite extra, men det verkar inte hjälpa. Jag e' väl medveten om att min förlust e' ingen ting jämfört med hennes. Det e' hennes livskamrat sen 11 år tebax som försvunnit. Tandie har aldrig varit själv. När hon kom till oss som valp sommaren 1998, hade vi redan Fifi. Och sen dess har det varit de två mot världen. Ngt starkare band har jag aldrig sett förut, och det tär så fruktansvärt på mig att c min ena hund så deprimerad. Hon väntar på Fifi. Väntar på att hon ska komma inspringande genom dörren, som så många ggr förut. Jag lovar att om Fifi hade kommit hem om typ 5 år, så hade Tandie känt igen henne. Hon kommer att vänta på henne i resten av sitt liv.
Johan tycker att vi ska skaffa en hund till, främst för Tandies skull. Men jag vet inte om jag klarar av det. Inte nu. Inte än. Jag måste få sörja. Men samtidigt så måste jag tänka på Tandie. Hundar e' flockdjur. Man ska egentligen inte ha en hund. Men även om vi hade skaffat en till hund, så hade det inte blivit samma sak. Ingen kan ersätta Fifi, och det e' inte meningen heller. Fortfarande känns en mening med bara Tandies namn smärtsam. Det ska ju va' Tandie och Fifi, mina vovvsar, mina svansviftare. Det känns så konstigt att gå ut med en hund. Jag känner mig halv. Tänk då hur Tandie måste känna sig.
Jag gråter fortfarande. Det gör så ont. Jag har haft Fifi mkt längre än mina egna barn. Hon va' som mitt barn. Jag tog hand om henne, den där januaridagen för så många år sen. Ett beslut som jag aldrig någonsin har ångrat. Hon va' 2 år gammal, och illa behandlad. Hon morrade åt allt och alla. Mest hatade hon män och barn. Det e' svårt att tänka sig att det va' samma hund som växte upp med mig. För hon växte verkligen upp tillsammans med mig. Jag e' så glad att jag lyckades ta en argsint och opålitlig hund, och göra henne till den snällaste och underbaraste hunden i hela världen.
Usch, jag saknar dig så..
Natten har varit för jävlig, rent ut sagt. Jag satte på en film, och såg på den tills jag somnade. Då hann jag inte ligga och fundera och grubbla. Men självklart så vaknade jag 01.40 inatt. Gick ut i trädgården med Tandie, bara för att kunna andas lite. Jag njöt av tystnaden, och just då kändes saknaden nästan uthärdlig. Men när jag skulle lägga mig i sängen igen kom tankarna smygande. Eller inte smygande direkt. De klampade rakt in i mitt stackars huvud, och vägrade lämna mig ifred. Ännu en gång kom ångesten, skuldkänslorna. Gjorde jag rätt..? Borde jag ha kämpat mer för dig..? Innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, men de dumma tankarna trasslar in sig ändå. Jag får inte loss knutorna riktigt. De stramar och gör så jävla ont!
Tandie e' så olycklig. Hon går och lägger sig vid dörren och "piper". Hon äter knappt. Just nu sitter hon här bredvid, med nosen mot mitt ben. Jag försöker verkligen att ta hand om henne, skämmer bort henne lite extra, men det verkar inte hjälpa. Jag e' väl medveten om att min förlust e' ingen ting jämfört med hennes. Det e' hennes livskamrat sen 11 år tebax som försvunnit. Tandie har aldrig varit själv. När hon kom till oss som valp sommaren 1998, hade vi redan Fifi. Och sen dess har det varit de två mot världen. Ngt starkare band har jag aldrig sett förut, och det tär så fruktansvärt på mig att c min ena hund så deprimerad. Hon väntar på Fifi. Väntar på att hon ska komma inspringande genom dörren, som så många ggr förut. Jag lovar att om Fifi hade kommit hem om typ 5 år, så hade Tandie känt igen henne. Hon kommer att vänta på henne i resten av sitt liv.
Johan tycker att vi ska skaffa en hund till, främst för Tandies skull. Men jag vet inte om jag klarar av det. Inte nu. Inte än. Jag måste få sörja. Men samtidigt så måste jag tänka på Tandie. Hundar e' flockdjur. Man ska egentligen inte ha en hund. Men även om vi hade skaffat en till hund, så hade det inte blivit samma sak. Ingen kan ersätta Fifi, och det e' inte meningen heller. Fortfarande känns en mening med bara Tandies namn smärtsam. Det ska ju va' Tandie och Fifi, mina vovvsar, mina svansviftare. Det känns så konstigt att gå ut med en hund. Jag känner mig halv. Tänk då hur Tandie måste känna sig.
Jag gråter fortfarande. Det gör så ont. Jag har haft Fifi mkt längre än mina egna barn. Hon va' som mitt barn. Jag tog hand om henne, den där januaridagen för så många år sen. Ett beslut som jag aldrig någonsin har ångrat. Hon va' 2 år gammal, och illa behandlad. Hon morrade åt allt och alla. Mest hatade hon män och barn. Det e' svårt att tänka sig att det va' samma hund som växte upp med mig. För hon växte verkligen upp tillsammans med mig. Jag e' så glad att jag lyckades ta en argsint och opålitlig hund, och göra henne till den snällaste och underbaraste hunden i hela världen.
Usch, jag saknar dig så..
Kommentarer:
