Pappa kom hem säkert inatt. E' alltid orolig när han kör härifrån så sent, samtidigt som man vill att han ska stanna så länge som möjligt såklart. Ofta tänker jag på hur det hade varit att bo närmre pappa. Varför bor vi precis här egentligen..? Johans föräldrar träffar vi nästan aldrig. Ändå e' det dem vi bor närmast.

Tänk va' mysigt att bo i närheten av pappa. Kunna träffa honom när som helst. Barnen hade kunnat sova över, eller bara va' hos honom nån dag. Tänk va' annorlunda allt hade varit. Missförstå mig inte, jag älskar att ha mina barn hos mig jämt. Men ibland kan man inte låta bli att tänka, tänka på om vi kunde haft det lika lätt och bra som de flesta andra verkar ha det. Varför verkar jag vara den enda som kämpar och sliter..??

Tänk bara vilken simpel sak, att lämna barnen hos morfar, när man ska storhandla, till BVC med nå't utav barnen, läkarbesök för egen del, frissan.. Pappa hade aldrig nekat. Han hade alltid ställt upp, så som han alltid gör. Därför e' min pappa så fantastisk. Han stöttar och ställer upp, så mkt han bara kan, för att han vill. Barnen va' sååå lyckliga igår, för att morfar va' här hela dagen. Vilken tur att mina barn har den bästa morfarn i hela världen! Det väger upp allt det andra. <3

Älskling va' duktig igår. Han satte upp halva taket i "biorummet" i källaren. Pappsen kollade all elen. Han e' inte bara världens bästa pappa och morfar, han e' även elektriker :)

Nä nu ska jag fortsätta här hemma. Om drygt 2 timmar ska de stora barnen hämtas hem, sen blir det fika, och sen drar vi till stan. Undrar om mamman hinner med en dusch emellan varven :)