Mina föräldrar skildes när jag va' ganska liten, 9-10 år. Jag och min bror bodde kvar hos pappa, medans mamma flyttade till en egen lägenhet. Att de skildes har aldrig skadat oss, tvärtom. Vi har växt upp med världens bästa pappa, som har ställt upp i vått och torrt! Vi har en relation som e' så stark. Jag kan ringa min pappa och berätta i princip vad som helst, och det gör jag oxå. Varenda dag. Även om han bor nästan 20 mil härifrån så pratar vi i telefon flera ggr om dagen. Vi träffas oxå mkt oftare än vad vi träffar Johan föräldrar, som inte ens bor 3 mil härifrån. Pappa e' helt fantastiskt, och jag e' så glad att jag har honom i mitt liv!

Min mamma och jag har inte världens bästa relation. Jag växte upp utan henne, kan man säga. Hon fanns i mitt liv, men inte så som pappa. Jag sov hos henne en enda gång under min uppväxt. Hon hade sitt liv, jag mitt. Även fast hon bor i samma håla som vi så träffas vi sällan. Jag hjälper henne när hon behöver ngt, men det kan gå en vecka, eller mer, mellan telefonsamtalen. Jag önskar ibland att det vore annorlunda, men har samtidigt blivit van vid att klara mig utan henne.