Jag behöver inte dig. Behöver inte er. Jag klarar mig själv. Alltid. Men ibland så kan det faktiskt köra ihop sig, även för mig. Vet ni varför..? Jo, för jag e' bara en människa. Precis som du. Även om jag i stort sett aldrig ber om hjälp och stöd, så kan det ju faktiskt vara så att jag behöver det. Även om jag visar upp en stark fasad, så betyder det ju inte att jag e' världens starkaste och alldeles obrytbar. Jag kanske oxå behöver ngn som vill unna mig ngt. Ngn som vill underlätta och hjälpa till. Det e' väl just det jag behöver, att veta att ni finns, om det skulle behövas. Men just nu e' jag bara så fucking ensam, när jag får suckar och besvärande blickar till svar. När jag känner mig som en last, trots att jag aldrig tvingar på er ngt.