Varenda dag som Johan e' iväg och jobbar e' jag nervös. Orolig för att det bara ska sätta igång pang bom, precis som det gjorde när Holly föddes. Ingen förvarning. Lite mensvärk. Sen började trycket neråt. Vattnet gick. Hon föddes. 3 timmar från att jag vaknade. Inte ok. Vad gör jag liksom om Johan e' iväg och jobbar en timme härifrån..? Ringer jag ambulans då..? Det tar ju över en timme att åka till V-vik, spec i vintertid. Även om jag inte tror att jag kommer att föda spec mkt tidigare så finns oron där. Gnager i magen, får mig att grubbla och nojja. Jag e' inte rädd för att föda barn. Jag e' rädd för att inte hinna in i tid.

Inatt vaknade jag tjugo i 4. Tack Mini! ;) Va' så kissnödig, så jag knappt kunde gå..haha! Vaknade sen när Johan gick upp, runt kl.07, men lyckades somna om igen. Kl.08 gick jag dock upp. Då va' 3 av 4 barn vakna, konstigt nog. De som brukar va' såååå trötta, spec på helgen. Lille Leon sov dock, men det va' lika bra att dra upp honom oxå. Älskling körde iväg för att jobba, och vi andra åt frukost ihop. Jag har redan hunnit städa nedervåningen, och Elida e' duktig och städar på sitt rum. Vad denna dagen har att erbjuda får vi c. Måste baka lite bullar, annars vet jag inte.

Har hamnat i ett tillstånd där jag bara vill va' hemma. Jag vill inte åka nånstans, inte gå nånstans. Jag vill bara va' här hemma, dona lite, plocka, fixa iordning det allra sista. Energin finns där, definitivt, men den räcker bara till dessa familjära och husliga saker. Folk får jättegärna komma hit. Jag bakar och städar gärna, men jag vill inte dra iväg. Man förbereder sig väl inför vad som komma ska. Man vill va' på trygga hemmaplan, ifall det sätter igång.