Fredagmorgon kom, och svärmor dök upp strax innan kl.07. Vi gav oss iväg med packade väskor och fjärilar i magen. Hela vägen dit (ca en timmes bilfärd) malde tankarna runt i huvudet. En igångsättning e' ju lite spec. Man vet inte hur lång tid det kommer att ta, eller om läkaren bedömer att man inte ska göra ngt, och man får isf åka hem igen.

Väl framme togs vi emot av en bm och en uska. (Samma bm som va' med när Leon föddes, och hon skojade om att jag fick låta dem va' med den här gången ;) In i ett undersökningsrum, där jag fick lämna urinprov, de tog blodtryck och sen fick jag lägga mig med ctg i nästan en timme. Mini mådde jättebra inne i magen, och alla prover osv va' bra. Efter drygt en timme kom läkaren. Hon undersökte mig, och jag va' öppen 1,5-2 cm. Kvickt bestämdes det att en cervixdilatation (även kallad ballongmetoden) skulle göras, precis som när jag blev igångsatt med Leon.

"Ballongmetoden innebär att man för in en kateter – en mjuk plastslang – med en specialballong fäst i ena änden genom livmoderhalsen och upp i livmodern. Sedan fylls ballongen med koksaltlösning. Ballongen trycker mot livmodermunnen vilket får en påverkan på de hormoner som hjälper till att starta förlossningen. Barnmorskan snurrar på slangen var trettionde minut och får på så sätt värkarna att starta och modermunnen att öppna sig. Slangen ramlar ofta ut av sig själv när modermunnen öppnat sig 3-4 centimeter, i annat fall tar man ut den. Därefter tar man hål på fosterhinnorna för att få i gång värkarbetet. Ofta ger man också ett värkstimulerande dropp."

På med brallorna, ut ur rummet, in i ett förlossningsrum istället, av med brallorna, och sen gjordes då det här. Det gick mkt smidigare denna gången än sist. Visst kändes det lite obehagligt, men det gick fort, och när ballongen väl va' fylld så spände det bara. Precis som det ska alltså :) En timme senare gick jag och kissade, och plopp, så föll ballongen ut. Dax för nästa steg!

 

Kl.11.45 tog bm hål på hinnorna, och efter det började jag få lite värkar. Värkarna började runt kl.12, men de va' inte så starka och höll inte heller i sig så länge. Fick ligga med ctg i en timme till, och då såg vi direkt när värkarna började bli starkade och starkare. Det va' dock inget som påverkade mig. Bm kom tom in ett par ggr, och frågade om jag hade känt den senaste värken. Jaaa, men ont kunde jag ju inte påstå att de gjorde precis.

 

Kl.14 började värkarna bli intensivare och göra ont, men de va' fortfarande inte jättetäta. Då va' det även dax för skiftbyte. Jag började så smått med lustgasen, för att få in rätt takt. Jag kände direkt när värkarna ändrade karaktär, och kroppen började förbereda sig på att födseln va' nära. Bad bm att känna efter hur mkt jag va' öppen runt kl.15, och när hon sa "5 cm" tänkte jag bara "Hon måste fan skoja med mig!". Jag sa dock åt henne att det va' nära, och att de fick hålla sig i närheten. Som tur va' så trodde hon på mig som blivande 5-barnsmamma, och stannade.

 

Kl.15.40 började krystvärkarna, och jag blev livrädd! "Jag klarar inte det här!", sa jag. Men bm peppade mig och visst klarade jag det! Kl.15.45 föddes världens finaste lilla Valje! "Det E' en pojke!", utbrast jag så fort han kom ut, och jag såg en snopp och en pung :) Han va' såååå liten! Och sååå mörk! När jag fick upp honom på magen så försvann all smärtan. Det finns inget som slår känslan av att få möta sitt nyfödda barn!

 

Bm sa att det va' synd att deras elev inte fanns på plats denna dag. Hon skulle nämligen vara med under "normala" förlossningar, och de tyckte att min förlossning va' ett riktigt skolexempel. Kul att höra! :)

 

Allt gick jättebra, även om det va' väääldigt tufft och intensivt på slutet. Man hann liksom inte med. Jag skulle inte göra om det imorgon, om man säger så ;)

 

Blev lite paff när de vägde honom. Största av våra barn ju! Jag som hade tippat på 2900 ungefär ;)

 

Efter att vi fikat så tog jag en dusch. Jätteskönt! Jag sprack ingenting trots det snabba förloppet, och det tackar jag för! Sen förflyttades vi över till BB. Där stannade vi över natten, och efter läkarundersökningen dagen efter åkte vi hem. Det va' sååå underbart att äntligen få komma hem igen!

 

 

Välkommen älskade Valje!

9/3 - 2012 kl.15.45

3165 gram och 49 cm

Ännu ett efterlängtat mirakel! <3