Ibland känns livet bara så himla orättvist. Jag brukar inte gnälla, och vill inte heller göra det till en vana, men varför glider vissa bara..? Varför e' det så jävla självklart att folk stöttar och håller en bakom ryggen..? Jag har inte detta. Vet att jag e' långt ifrån ensam, men ibland blir jag bara så trött. Trött på föräldrar som inte bryr sig om barnbarnen, som favoriserar ngn. Trött på att inte få ngn hjälp, någonsin. Aldrig att ngn skulle vilja avlasta, utan det e' bara "skyll-er-själva". Och till slut så tänker man så, att man ska klara allt själv, för man e' inte värd ngt stöd.

Luften har gått ur mig och det känns som att jag e' ensammast i världen. Tack gode Gud för mina barn! De e' mina klippor!