E' det ngn som kan förklara en sak för mig..? Först e' man gravid i nio(!!) månader, vilket i början känns som en hel evighet. Men helt plötsligt e' man inte gravid längre, utan man har istället blivit mamma till en underbar liten bebis med fjunigt bebishår, alldeles nya, små ögon och pussmun. Man njuter av mammarollen, vänjer sig vid vaknätter, skrattar bort alla dessa bajsblöjor, ammar, ammar, ammar, fotar som en tok och försöker helt enkelt ta tillvara på varenda millisekund av detta nya och underbara liv.

Tyvärr så hjälper inte detta, man kan inte stanna tiden, inte ens för en enda sekund. En dag när man vaknar inser man att bebis faktiskt har sovit hela natten. Vare sig detta händer när ens bebis e' 1 vecka eller 1 månad eller tom 1 år så inser man att bebisen faktiskt växer och snart inte e' en bebis längre.

När bebisen inte längre ligger kvar där man lagt den kommer paniken igen. Visst tycker man att det e' kul med alla framsteg, visst njuter man av att följa sina barns framsteg och utveckling och visst kan man i viss mån längta efter när bebisen kan göra "det där" eller "det här", men som förälder (iaf gör jag det) kan man ändå känna att tiden går för fort, att man inte hinner med i alla svängar. Så känner jag just nu.

Min lilla bebis blir snart 8 månader. Hon äter gröt som en galning, hon krälar snabbare än snabbast, hon tar upp två klossar och slår dem mot varandra, hon vinkar, hon "pratar", hon står på alla fyra, hon försöker sätta sig upp..

Att sen mina stora barn e' så stora och duktiga vågar jag knappt tänka på. En börjar snart i nollan den andra börjar på stora avdelningen på dagis. Oh my, panik, panik. Börjar jag oxå bli gammal kanske..??